Som man ser, lade d'Artagnan herr de Trévilles namn till de två andra; men han ansåg, att den lilla ändringen icke skulle skämma bort hans sak.
»Jag har således den största vördnad för kardinalen», fortfor han, »och den djupaste aktning för hans handlingar. Så mycket bättre för mig, herr kapten, om ni, som ni säger, talat öppet med mig, ty då gör ni mig den äran att värdera likheten i vår smak ; men har ni hyst något misstroende till mig, ganska naturligt för resten, då inser jag, att jag skadat mig genom att säga sanningen. Så mycket värre då, men ni skall inte kunna neka mig er aktning, och den skattar jag högre än något annat här i världen.»
Herr de Tréville blev i högsta grad förvånad. Så mycken skarpsinnighet och så mycken uppriktighet väckte hans beundran men gjorde icke alldeles slut på hans misstankar; ju mera denna unga man visade sig överlägsen sina jämnåriga, desto mera kunde Tréville frukta, att han misstog sig. Icke desto mindre tryckte han d'Artagnans hand och svarade:
»Ni är en hederlig ung man, men för ögonblicket kan jag inte göra mer för er än vad jag erbjöd för en stund sedan. Mitt hus står alltid öppet för er. Längre fram, då ni nu kan få tala med mig när som helst och alltså begagna varje tillfälle, som yppar sig, hoppas jag, att ni skall vinna vad ni önskar.»
»Det vill säga, herr kapten», sade d'Artagnan, »att ni väntar tills jag gjort mig förtjänt därav. Nåväl, var lugn», tillade han med gaskognarens vanliga frimodighet, »ni skall inte behöva vänta länge.»
Och han bugade sig för att draga sig tillbaka, som om det övriga nu endast var hans affär.
»Men vänta då!» sade herr de Tréville; »jag lovade er ju ett brev till akademiens direktör. Är ni för stolt att ta emot det, min unga herre?»
Nej, herr kapten!» svarade d'Artagnan; »och jag ansvarar för att det inte skall gå med det som med det andra. Jag skall gömma det så väl, att det skall komma till sin adress, det svär jag — och ve den, som skulle försöka att ta det ifrån mig!»
Herr de Tréville log åt detta skryt, och lämnande sin unga landsman kvar i fönstersmygen, där de samtalat, gick han och slog sig ned vid ett bord för att skriva det utlovade rekommendationsbrevet. Under tiden och i brist på annan sysselsättning började d'Artagnan trumma en marsch på
