vann jämnt tolv timmar på denna anordning, ty han skulle vara tillbaka på sextonde dagen klockan åtta på aftonen.
På morgonen, just då Planchet skulle stiga till häst, tog d'Artagnan, som i djupet av sitt hjärta kände en viss svaghet för hertigen, Planchet avsides och sade:
»Hör på, Planchet, när du lämnat brevet till lord Winter och han läst det, så skall du säga honom: ’Vaka över hans nåd hertigen av Buckingham, ty man vill mörda honom’. Men detta, ser du, Planchet, är så allvarligt och viktigt, att jag inte ens velat tillstå för mina vänner, att jag ämnade anförtro dig den hemligheten, och inte ens för en kaptensfullmakt skulle vilja nedskriva det åt dig.»
»Var lugn, herre», sade Planchet, »ni skall få se, om man kan lita på mig!»
Och på en präktig häst, som han skulle lämna tio mil därifrån för att sedan färdas med posthästar, red Planchet bort i galopp, med hjärtat litet beklämt av det tredubbla löfte musketörerna givit honom, men för övrigt vid bästa lynne i världen.
Bazin for morgonen därpå till Tours och fick åtta dagar på sig för att uträtta sitt ärende.
De fyra vännerna hade, som man lätt kan tänka sig, under hela tiden för denna dubbla bortovaro, mer än någonsin spanande ögon, vädrande näsor och lyssnande öron. Deras dagar förflöto under försök att uppsnappa vad som sades, speja på kardinalens förehavanden och vädra upp de kurirer, som anlände. Mer än en gång betogos de av en oövervinnlig bävan, när man kallade dem till någon oväntad tjänstgöring. De måste dessutom vaka över sin egen säkerhet, ty mylady var ett spöke, som, när det en gång visat sig för människor, icke längre lät dem sova i ro.
På morgonen den åttonde dagen kom Bazin, frisk som alltid och småleende som vanligt, in på värdshuset Le Parpaillot, där de fyra vännerna höllo på och frukosterade, och sade enligt gjord överenskommelse:
»Herr Aramis, här är svaret från er kusin.»
De fyra vännerna utbytte en glad blick; hälften av företaget var nu lyckligt uitfört, dock, det var sant, den kortaste och lättaste.
Aramis tog brevet, rodnade och såg på utanskriften, som var skriven med klumpig stil och många stavfel.
»Ack, min Gud», utropade han skrattande, »nu misströstar jag alldeles, den stackars Michon kommer aldrig att lära sig skriva som herr de Voiture!»
