Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/489

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Vat vill det säga, den schtackers Mitchon?» frågade schweizaren, som satt och pratade med de fyra vännerna, då brevet kom.

»Ack, min Gud, ingenting», sade Aramis, »en liten förtjusande sömmerska, som jag tyckte mycket om och som jag bett skriva några rader för att gömma som minne.»

»Dutieu!» sade schweizaren, »om hon är lika så schtår dame som hennes båkschtäver, ni vara micke att gratulera, kamrat!»

Aramis läste brevet och räckte det åt Athos.

»Se här, läs vad hon skriver, Athos», sade han.

Athos kastade en blick på brevet, och för att skingra alla misstankar, som kunnat uppstå, läste han högt:


»Min kusin! Min syster och jag uttyda drömmar mycket bra, och vi äro till och med mycket rädda för sådana; men om din dröm hoppas jag man kan säga: drömmar gå som strömmar! Farväl! Må så gott och låt oss någon gång få höra av dig. AGLAE MICHON


»Och vad är det för en dröm hon talar om?» frågade dragonen, som kommit fram under läsningen.

»Tja, vat för tröm?» sade schweizaren.

»För tusan», svarade Aramis, »det är mycket enkelt, det är en dröm, som jag haft och som jag berättat för henne.»

»Tja, det är micke enkelt att tala om sin tröm, men jack, jack trömmer altrich.»

»Ni är mycket lycklig», sade Athos, i det han steg upp; jag önskar jag kunde säga detsamma om mig!»

»Altrich», sade schweizaren, förtjust över att en sådan man som Athos avundades honom något, »altrich, altrich!»

När d'Artagnan'såg Athos stiga upp, gjorde han detsamma, fattade hans arm och gick ut.

Porthos och Aramis stannade kvar för att bjuda spetsen åt dragonens och schweizarens skämtsamma infall.

Bazin å sin sida gick och lade sig på en halmkärve, och som han hade mera fantasi än schweizaren, drömde han, att Aramis, som blivit påve, satte en kardinalshatt på hans huvud.

Men som vi redan sagt, hade Bazin genom sin lyckliga ankomst befriat de fyra vännerna endast från en del av den oro, som pinade dem. Väntans dagar äro långa, och d'Artagnan i synnerhet skulle slagit vad om att dygnen nu hade fyrtioåtta timmar. Han glömde den ofta nog förekommande nödtvungna långsamheten vid sjöresor, han överdrev my-