ladys makt. Han tillade denna kvinna, som syntes honom en ond ande, hjälpmedel övernaturliga som hon själv; han inbillade sig vid minsta buller, att man kom för att arrestera honom och att man släpade med sig Planchet för att konfrontera honom med sin husbonde och dennes vänner. Och icke nog med det: hans förtroende för den duktiga picarden, förut så stort, minskades för varje dag som gick. Denna d'Artagnans oro var så stor, att den även grep Porthos och Aramis. Det var endast Athos, som förblev lugn och oberörd, som om ingen fara svävade över honom och som om han andades sin vanliga luft.
I synnerhet på sextonde dagen voro dessa tecken till oro så synbara hos d'Artagnan och hans båda vänner, att de icke kunde hålla sig stilla utan irrade som skuggor på vägen, där Planchet skulle återkomma.
»Sannerligen», sade Athos till dem, »ni äro inte män, utan barn, då en kvinna kan injaga sådan fruktan hos er! Och vad gäller det när allt kommer omkring? Att man fängslar oss? Nå ja, så befriar man oss igen; man befriade ju fru Bonacieux. Att vi bli halshuggna? Men varenda dag utsätta vi oss ju i löpgravarna helt glatt för det, som är värre än så; ty en kula kan komma och krossa benet på oss, och jag är övertygad om att fältskären gör oss mycket mera illa, då han tar av ett ben, än bödeln, då han tar av oss huvudet. Vänta därför helt lugnt; om två timmar, om fyra, om sex timmar allra senast skall Planchet vara här. Han har lovat att vara här, och jag litar mycket på Planchets löften, ty han ser mig ut att vara en präktig pojke.»
»Men om han inte kommer?» sade d'Artagnan.
»Nå ja, om han inte kommer, så har han blivit försenad, det är alltsammans. Han kan ju ha fallit av hästen, han har kunnat göra en kullerbytta över ett broräcke, han kan ha ridit så häftigt, att han fått sig en lunginflammation. Seså, mina herrar, tagen i betraktande alla möjliga tillfälligheter. Livet är ett radband av små förtretligheter, som filosofen skrattande läser av. Varen filosofer som jag, mina herrar, sätten er till bords och låtom oss dricka! Framtiden synes aldrig så rosenfärgad som när man ser den genom ett glas chambertin.»
»Det är mycket bra allt det där», svarade d'Artagnan, »men jag är uttröttad på att behöva frukta, då jag tömmer mitt glas, att vinet kommer från myladys källare.»
»Du är då bra oförnöjd», sade Athos, »en så vacker kvinna!»
