den här gången är saken allvarsam, ty ni har komprometterat ett fruntimmer.»
»Vi ha gjort det, menar ni!»
»Varför hade ni den oskickligheten att lämna mig den där näsduken?»
»Och varför var ni oskicklig nog att tappa den?»
»Jag har sagt, och jag upprepar det, att näsduken inte kom från min ficka.»
»Jaså? Då har ni ljugit två gånger, ty jag såg, när ni drog upp den.»
»Åhå, ni talar ur den tonen, herr gaskognare! Nå, då skall jag lära er levnadsvett.»
»Och jag skall skicka er tillbaka till er mässa, herr abbé! Var så god och drag er värja, och det genast!»
»Visst inte, min kära vän, åtminstone inte här. Ser ni inte, att vi befinna oss mittför det Aiguillonska palatset, som är fullt av kardinalens kreatur? Vem säger mig, att det inte är hans eminens själv, som givit er i uppdrag att skaffa honom mitt huvud? Och ser ni, jag håller löjligt nog mycket på mitt huvud, emedan det tycks mig passa utmärkt för mina axlar. Jag vill således gärna döda er, var lugn för det, men jag vill göra det helt sakta och beskedligt på ett ensligt och obemärkt ställe, där ni inte kan skryta för någon med er död.»
»Gärna för mig, men lita inte så säkert på den saken och tag med er näsduken, den må tillhöra er eller inte. Ni kan kanske få tillfälle att använda den.»
»Min herre är ju gaskognare?» sade Aramis.
»Ja, och jag uppskjuter aldrig ett möte av försiktighet.»
»Försiktigheten är en tämligen onyttig dygd för en musketör, jag vet det, men den är oumbärlig för kyrkans män; och som jag endast är musketör helt provisoriskt, så håller jag mycket på att vara försiktig. Klockan två skall jag ha den äran att vänta er i herr de Trévilles palats; där skall jag underrätta er om den lämpligaste platsen.»
De båda unga männen utbytte en hälsning, varpå Aramis gick uppför gatan ledande till Luxembourg, under det d'Artagnan, emedan klockan närmade sig tolv, tog vägen åt Carmes-Deschaux, tänkande inom sig:
»Det är inte gärna möjligt, att jag kommer ifrån det här med livet, men om jag skall dö, så blir jag åtminstone dödad av en musketör.»
