Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


5.
KONUNGENS MUSKETÖRER OCH KARDINALENS GARDISTER

D'Artagnan kände icke en människa i Paris; han begav sig alltså till mötet med Athos utan några sekundanter, besluten att nöja sig med dem hans motståndare valt. Dessutom var det hans bestämda avsikt att göra den tappra musketören alla passande ursäkter, men utan svaghet; han fruktade nämligen, att resultatet av denna duell skulle bli lika ledsamt som vanligt vid dueller av detta slag, då en ung och kraftig man kämpar med en sårad och försvagad motståndare: besegrad, fördubblar han motståndarens triumf, segrar han, anklagas han för ett lumpet handlingssätt och ett billigt mod.

För övrigt, såvida vi icke illa tecknat vår unga äventyrares karaktär, böra våra läsare redan ha funnit, att d'Artagnan icke var någon vanlig människa. Hur mycket han än upprepar för sig själv, att hans död var oundviklig, tänkte han därför icke låta döda sig helt beskedligt, som en annan mindre modig och mindre måttfull än han skulle ha gjort i hans ställe. Han tänkte på de olika karaktärerna hos dem han skulle slåss med och började se sin belägenhet klarare. Han hoppades, tack vare de uppriktiga ursäkter han ämnade göra honom, kunna få en vän i Athos, vars utseende av en verklig ädling och vars stränga min tilltalade honom i hög grad. Han smickrade sig med att kunna skrämma Porthos med historien om gehänget, som han, ifall han icke genast dödades, kunde berätta för alla människor och som på detta sätt spridd borde göra den jättelika musketören till ett föremål för allmänt åtlöje. Vad slutligen den förbehållsamma Aramis angick, hyste han just ingen särdeles fruktan för honom, och under förutsättning att han verkligen skulle hinna fram i tid till mötet med honom, föresatte han sig att expediera honom utan krus eller åtminstone ge honom en skråma i ansiktet, såsom Cæsar uppmanade de sina att göra med Pompejus’ soldater, och på detta sätt för alltid sätta en skavank på den skönhet, över vilken han var så stolt.