Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Dessutom fanns hos d'Artagnan en skatt av orubblig beslutsamhet, som ännu mera stärktes av hans fars råd, vars huvudinnehåll var att »icke tåla någonting annat än av konungen, kardinalen och herr de Tréville». Han flög således snarare än gick till Klostret Carmes Déchaussés (Barfota-karmeliterna) eller snarare Carmes Deschaux, som det kallades på den tiden, ett slags byggnad utan fönster, omgiven av några torra ängar, utgörande en filial till Pré-aux-Clercs och som vanligen begagnades till mötesplats av duellanter, som icke hade någon tid att förlora.

När d'Artagnan fick syn på den lilla öppna platsen, som utbredde sig nedanför klostret, hade Athos endast väntat på honom fem minuter, och klockan slog tolv. Han visade sig således vara själva punktligheten, och den mest nogräknade i fråga om dueller skulle icke haft något att anmärka.

Athos, som fortfarande plågades svårt av sin blessyr, ehuru den blivit förbunden på nytt av herr de Trévilles läkare, hade slagit sig ned på en avvisare och väntade på sin motståndare med denna lugna hållning och värdiga uppsyn, som aldrig övergåvo honom. Vid d'Artagnans ankomst steg han upp och tog artigt några steg mot honom. Denne å sin sida nalkades sin motståndare med hatten i handen och plymen släpande ända ned på marken.

»Jag har underrättat ett par av mina vänner», sade Athos, »som komma att bli mina sekundanter, men de ha inte kommit ännu. Det förvånar mig en smula, ty det hör inte till deras vanor att låta vänta på sig.»

»Jag för min del har inga sekundanter», svarade d'Artagnans, »ty som jag först i går kom till Paris känner jag ingen människa mer än herr de Tréville, till vilken jag blivit rekommenderad av 'min far, som har den äran att vara en av hans gamla vänner.»

Athos tänkte efter ett ögonblick.»

»Ni känner ingen annan än herr de Tréville, säger ni?» sade han.

»Nej, ingen annan.»

»Ja, men då», fortfor Athos, talande halvt till sig själv och halvt till d'Artagnan, »men då kommer ju jag, om jag dödar er, att stå där som en simpel slagskämpe, som på ett lumpet sätt begagnat mig av mina fördelar.»

»Ingalunda», svarade d'Artagnan med en bugning, som icke saknade värdighet, »eftersom ni gör mig den äran att korsa er värja med min trots en blessyr, som bör besvära er mycket.»