Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ja, på min ära, den besvärar mig verkligen mycket, och ni gjorde mig fördömt illa, det måste jag säga; men jag skall använda vänstra handen, det är min vana i sådana fall. Tro därför inte, att jag ger er någon fördel, jag fäktar lika bra med båda händerna, det är till och med till nackdel för er: en vänsterhänt är till stort obehag, när man inte är förberedd på det. Det gör mig ont att inte förr ha talat om det för er.»

»Ni är verkligen så förekommande», sade d'Artagnan med en ny bugning, »att jag inte vet hur jag skulle kunna tacka er.»

»Ni gör mig förlägen», svarade Athos med sin nobla min; »låt oss därför tala om något annat, jag ber, om ni inte har något emot det. — Anfäkta! Vad ni gjort mig illa! Axeln bränner som eld.»

»Om ni ville tillåta mig…» började d'Artagnan tveksamt.

»Vad då?»

»Jag har en salva, som gör underverk i fråga om sår, jag har fått den av min mor och jag har själv prövat den.»

»Än sen?»

»Jo, jag är säker på att den skulle läka ert sår på mindre än tre dagar, och efter dessa tre dagar, när ni är botad, skall det alltid vara en stor ära för mig att stå till er tjänst.»

D'Artagnan yttrade dessa ord på ett enkelt och okonstlat sätt, som gjorde heder åt hans belevenhet utan att kasta minsta skugga på hans personliga mod.

»Vid Gud, det kallar jag ett förslag, som behagar mig!» sade Athos. »Inte för att jag antar det, men det doftar ädling på en mils avstånd. Så talade och handlade dessa riddare på Karl den stores tid, som varje kavaljer bör söka att efterlikna. Olyckligtvis leva vi inte längre på den store kejsarens tid, vi leva i kardinalens tidevarv, och om tre dagar skulle man, hur väl än hemligheten bevarades, veta, att vi ämnade slåss, och man skulle söka hindra vår duell. — Men för tusan, komma då aldrig de där trögmånsarna?»

»Om ni har bråttom», sade d'Artagnan lika enkelt som han nyss förut föreslagit honom att uppskjuta duellen tre dagar, »och det behagar er att expediera mig genast, så var så god och genera er inte.»

»Ännu ett ord, som behagar mig» sade Athos, i det han gjorde ett förbindligt tecken med huvudet åt d'Artagnan. »Det kommer inte från en man utan huvud men alldeles säkert från en man med hjärtat på rätta stället. Jag tycker om folk av ert slag, och jag ser, att om vi inte döda var-