andra, skall det framdeles bli mig ett stort nöje att få umgås med er. Låt oss därför invänta de där herrarnas ankomst — jag har god tid, och det är riktigare. Å, där kommer en av dem, skulle jag tro!»
Och i hörnet av Rue de Vaugirard började verkligen den jättelika Porthos bli synlig.
»Vad!» utropade d'Artagnan. »Är herr Porthos er första sekundant?»
»Ja, har ni något emot det?»
»Nej, inte det minsta.»
»Och där kommer den andra.»
D'Artagnan såg åt det håll Athos pekade och kände igen Aramis.
»Vad!» utbrast han i ännu mera förvånad ton än första gången. »Är er andra sekundant herr Aramis?»
»Ja visst. Vet ni inte, att man aldrig ser oss annat än tillsammans och att man i musketörkåren, vid gardet, vid hovet och i staden kallar oss Athos, Porthos och Aramis eller ”de tre oskiljaktiga”? Men eftersom ni kommer från Dax eller Pau…»
»Från Tarbes», sade d'Artagnan.
»Så är det inte att undra på, om ni inte känner till den detaljen», ifyllde Athos.
»På min ära», sade d'Artagnan, »förtjäna ni inte ert namn, mina herrar, och kommer mitt äventyr att göra något väsen av sig, så skall det åtminstone bevisa, att er förening inte grundar sig på några kontraster.»
Under tiden hade Porthos hunnit fram och hälsat på Athos med en handrörelse, varpå han vände sig till d'Artagnan, men blev stående helt förvånad.
Kanske bör det i förbigående omtalas, att han hade bytt om gehäng och lämnat kappan.
»Åh!» sade han, »vad vill det här säga?»
»Det är med den här herrn jag skall slåss», sade Athos i det han med handen visade på d'Artagnan och hälsade Porthos med en liknande åtbörd.
»Det är med honom som även jag skall slåss!» sade Porthos.
»Men inte förrän klockan ett», svarade d'Artagnan.
»Och jag med — även jag skall duellera med den herrn!» sade Aramis, som i sin tur uppträdde på platsen.
»Men inte förrän klockan två», sade d'Artagnan lika lugn som förut.
