Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Men apropå, vad duellerar du för, Athos?» frågade Aramis.

»För tusan, jag vet just inte — han har gjort min axel illa. Och du då, Porthos?»

»För fan, jag slåss därför att jag slåss!» svarade Porthos rodnande.

Athos, som icke förlorade något av vad som försiggick omkring honom, såg ett fint leende krusa den unge gaskognarens läppar.

»Vi ha diskuterat en toalettfråga», sade d'Artagnan.

»Nå du då, Aramis?» frågade Athos.

»Jo, det är en teologisk fråga vi kommit ihop oss om», svarade Aramis och gjorde ett tecken åt d' Artagnan att hemlighålla orsaken till deras duell.

Athos såg ett nytt leende spela kring d'Artagnans läppar.

»Verkligen?» sade Athos.

»Ja, det är ett ställe i S:t Augustinus, som vi inte äro riktigt överens om», svarade gaskognaren.

»Alldeles säkert en kvick karl!» mumlade Athos.

»Och nu, då ni äro samlade, mina herrar», sade d'Artagnan, »så tillåt mig att göra mina ursäkter.»

Vid detta ord ursäkter drog ett moln över Athos panna, ett högdraget löje gled över Porthos’ läppar och en nekande åtbörd blev Aramis’ svar.

»Ni förstå mig inte, mina herrar», sade d'Artagnan och lyfte stolt upp huvudet, på vilket i detta ögonblick en solstråle spelade och förgyllde dess fina och djärva linjer; »jag ber er ursäkta, i den händelse jag inte skulle kunna betala min skuld till er alla tre, ty herr Athos har rättighet att döda mig först, vilket gör er fordran mycket osäker herr Porthos, och er så gott som värdelös, herr Aramis. Och nu, mina herrar, ber jag er ännu en gång om ursäkt, men endast för vad jag nyss sagt — och nu i gard!»

Vid dessa ord drog d' Artagnan värjan med den mest eleganta åtbörd man kunde få se.

Blodet hade stigit honom åt huvudet och i detta ögonblick skulle han dragit värjan mot alla rikets musketörer, liksom han nu gjorde det mot Athos, Porthos och Aramis.

Klockan var en kvart över tolv. Solen stod mitt på himmeln, och den för duellen valda platsen var utsatt för hela dess glödande hetta.

Det är mycket varmt», sade Athos och drog i sin tur värjan, »och ändå kan jag inte ta av mig tröjan, ty ännu helt nyss kände jag, att min blessyr blödde, och jag vill inte gär-