Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Om ni inte lyda, komma vi således att anfalla er!» sade han.

»De äro fem», sade Athos halvhögt, »och vi äro endast tre; vi komma återigen att bli slagna, och vi måste dö här, ty det förklarar jag bestämt, som besegrad visar jag mig inte en gång till för kaptenen!»

Athos, Porthos och Aramis närmade sig varandra genast, medan Jussac ställde upp sina män.

Detta korta ögonblick var nog för d'Artagnan att fatta sitt beslut. Det var ett av dessa ögonblick, som äro avgörande för en mans framtida liv; det var att träffa sitt val mellan konungen och kardinalen, och när valet en gång var gjort måste man hålla fast därvid. Att nu slåss, det var att visa olydnad mot lagen, riskera huvudet, på en gång och i ett enda slag göra sig till fiende till en minister, som var mäktigare än konungen själv — allt detta uppfattade den unga mannen hastigt, men, vare det sagt till hans beröm, han tvekade icke en sekund. Vändande sig till Athos och hans vänner sade han:

»Mina herrar, jag skall be att få upplysa om ett litet misstag; ni sade nyss, att ni endast voro tre, men det förefaller mig som om vi vore fyra.»

»Men ni är inte en av de våra», sade Porthos.

»Det är sant», svarade d'Artagnan; »jag bär inte uniformen, men i själ och hjärta är jag musketör, det känner jag, och det har förmått mig att ställa mig på er sida.»

»Går er väg, unga man!» skrek Jussac, som förmodligen på hans min och åtbörder gissade till d'Artagnans avsikter; »vi tillåta, att ni avlägsnar er. Rädda ert skinn, skynda er!»

D'Artagnan rörde sig inte ur fläcken.

»Ni är i sanning en präktig pojke!» sade Athos och tryckte hans hand.

»Nå, hur går det?» återtog Jussac; »låt oss fatta ett beslut!»

»Det är en nobel ung man!» sade Athos.

Men alla tre tänkte på d'Artagnans ungdom och fruktade för hans oerfarenhet.

»Vi skulle endast bli tre, av vilka en sårad, plus ett barn», återtog Athos, »och man skulle ändå påstå, att vi voro fyra man.»

»Men att rygga tillbaka!» sade Porthos.

»Det är svårt», svarade Athos.

D'Artagnan förstod deras tvekan.

»Mina herrar, ni kunna ju alltid pröva mig», sade han,