Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»och jag svär på min ära att inte vika från den här platsen, om vi bli besegrade.»

»Vad heter ni, tappra kamrat?» frågade Athos.

»D'Artagnan.»

»Nåväl, framåt då, Athos, Porthos, Aramis och d'Artagnan!» ropade Athos.

»Nå, mina herrar, ha ni hunnit besluta er ännu?» skrek Jussac för tredje gången.

»Det är gjort!» sade Athos.

»Och hur lyder ert beslut?» frågade Jussac.

»Vi ska ha den äran att slåss med er», svarade Aramis, i det han lyfte på hatten med ena handen och drog värjan med den andra.

»Således sätta ni er till motvärn!» skrek Jussac.

»Guds död! Förvånar det er?»

Och de nio kämparna kastade sig över varandra med ett raseri, som icke uteslöt en viss metod.

Athos tog på sin lott en viss Cahusac, en gunstling till kardinalen, Porthos slogs med Bicarat och Aramis fick två motståndare.

Vad d'Artagnan beträffar, fann han sig ansikte mot ansikte med själva Jussac.

Den unga gaskognarens hjärta bultade som om det velat spränga hans bröst, visst icke av fruktan, ty därav fanns ej ett spår hos honom, utan av tävlingslust; han slogs som en rasande tiger, vändande sig tio gånger kring sin motståndare, tjugu gånger bytande om ställning och anfallssätt. Jussac var en riktig överdängare på värja och hade mycken vana, men hade ändå den största möda i världen att försvara sig mot en moståndare, som, rörlig och lätt på foten, varje ögonblick avvek från de vanliga reglerna och anföll från alla sidor på en gång, allt under det han parerade som en man, som har den största omtanke om sitt eget skinn.

Till sist kom denna fäktning Jussac att förlora tålamodet. Ursinnig över att hållas i schack av den han ansett för en pojke, hetsade han upp sig och började göra felgrepp. D'Artagnan, som i brist på praktik hade så mycket djupare teori, fördubblade sin rörlighet. Jussac, som ville ha slut på leken, måttade en förfärlig stöt mot sin motståndare, i i det han föll ut så långt han kunde; men denne parerade prim, och medan Jussac gick tillbaka i gard, gled d'Artagnan som en orm under hans vapen och stötte värjan genom kroppen på honom. Jussac föll ned som en tung massa.

D'Artagnan kastade nu en hastig och orolig blick på strids-