det ägnar och anstår tjänaren hos en kyrkans man. Han var från Berry, mellan trettiofem och fyrtio år, stilla, fredlig, något fetlagd, använde sina lediga stunder till att läsa andliga böcker och lagade med mycken omsorg åt sin herre och sig själv en middag med få rätter, men förträfflig. För övrigt stum, blind och döv och av en trohet, som bestod alla prov.
Och nu, då vi åtminstone ytligt känna både herrarna och deras drängar, så låtom oss övergå till deras bostäder.
Athos bodde vid Rue Férou, några steg från Luxembourg; hans våning bestod av två små, mycket snyggt möblerade rum i ett uthyrningshus, vars ännu unga och verkligt vackra värdinna förgäves gav honom ljuva ögonkast. Några lämningar av länge sedan försvunnen prakt lyste bjärt här och där på väggarna i denna enkla bostad; så t. ex. fanns där en rikt demaskerad värja, vars form gick tillbaka till Frans I:s tid och vars blotta fäste, inlagt som det var med ädla stenar, kunde vara värt tvåhundra pistoler, men som Athos aldrig, icke ens i sina brydsammaste ögonblick, kunnat förmå sig att pantsätta eller sälja. Denna värja hade länge utgjort Porthos’ högsta åtrå, han skulle givit tio år av sitt liv för att få rå om den.
En dag, då han hade möte med en hertiginna, försökte han till och med att få låna den av Athos. Utan att säga ett ord tömde då Athos sina fickor, samlade ihop alla sina juveler, börsar, ägiljetter och guldkedjor och erbjöd Porthos alltsammans; men vad värjan angick, sade han, så satt den förseglad på sin plats och skulle icke lämna den, förrän dess ägare själv lämnade sin bostad. Utom värjan fanns där även ett porträtt föreställande en förnäm herre på Henrik III:s tid, klädd med den största elegans och bärande Helgeandsorden; detta porträtt hade en viss likhet i linjer och släktdrag med Athos, vilket tydde på att denna höga herre, riddare av konungens orden, var en av hans förfäder.
Slutligen fanns där ett skrin i utmärkt guldsmidesarbete, med samma vapen som värjan och porträttet och som stod mitt på spiskransen, där det på ett förskräckligt sätt stack av mot de övriga spisprydnaderna. Athos bar alltid på sig nyckeln till detta skrin. Men en dag hade han öppnat det i närvaro av Porthos, och denne hade då kunnat övertyga sig om, att skrinet endast innehöll brev och papper — förmodligen kärleksbrev och familjedokument.
Porthos bebodde, tycktes det, en mycket stor och prakt-
