Och Aramis räckte mycket vänskapligt handen åt sin unga kamrat och tog avsked av honom.
Hur mycken möda han än gjorde sig, kunde d'Artagnan icke få veta något mera om sina tre nya vänner. Han tog således sitt parti att för närvarande tro allt vad man berättade om deras förflutna liv, väntande av framtiden säkrare och mera uttömmande upptäckter. I avvaktan därpå ansåg han Athos för en Achilles, Porthos för en Ajax och Aramis för en Josef.
För övrigt var de fyra unga männens liv ganska glatt. Athos spelade och alltid med otur. Emellertid lånade han aldrig en enda sou av sina vänner, ehuru hans börs alltid stod till deras tjänst; och när han spelat på hedersord, lär han alltid väcka sin fordringsägare klockan sex på morgonen för att betala honom sin skuld från gårdagen.
Porthos hade sina dagar av vild uppsluppenhet; om han då vann på spel, såg man honom hänsynslös och slösande, förlorade han däremot, så försvann han alldeles under några dagar, efter vilken tid han åter blev synlig, med bleka kinder och lång i synen, men med pengar på fickan.
Aramis spelade aldrig. Han var bestämt den sämsta musketör och den otrevligaste sällskapsbroder man kunde tänka sig. Han hade alltid behov av att arbeta. Mången gång, mitt under en glad middag, då alla, upplivade av vinet och ett muntert bordssamtal, trodde att man ännu skulle få vara tillsammans ett par timmar vid bordet, såg Aramis på sin klocka, steg upp med ett förbindligt leende och tog avsked av sällskapet för att, som han påstod, gå och rådgöra om samvetssaker med en teolog, med vilken han stämt möte. En annan gång måste han hem för att skriva en tes och bad då sina vänner att icke störa honom. Vid dessa tillfällen smålog alltid Athos med det älskvärda, melankoliska leende, som så väl klädde hans nobla ansikte, och Porthos drack och svor på, att Aramis aldrig skulle bli något annat än en bondkaplan.
Planchet, d'Artagnans betjänt, uppbar på ett värdigt sätt sin goda lycka; han fick trettio sous om dagen, och under en månads tid kom han hem glad som en lärka och högst vänlig mot sin husbonde. Men när motiga vindar började blåsa över hemmet vid Fossoyeurgatan, det vill säga när konung Ludvig den trettondes pistoler voro uppätna, i det närmaste åtminstone, började han komma med klagomål, som Athos fann vidriga, Porthos opassande och Aramis löjliga. Athos rådde alltså d'Artagnan att avskeda den
