slyngeln, Porthos ville, att han först skulle ha ett kok stryk, men Aramis förfäktade den åsikten, att en husbonde aldrig skulle lyssna till annat än det beröm man slösade på honom.
»Det där är lätt att säga», invände d'Artagnan, »för dig, Athos, som aldrig säger ett ord till Grimaud, förbjuder honom att tala och följaktligen aldrig har något obehagligt ordbyte med honom, för dig, Porthos, som för stort hus och är en halvgud för din betjänt Mousqueton, och slutligen även för dig, Aramis, som alltid sysslar med dina teologiska studier och inger din betjänt Bazin, en mild och religiös man, den djupaste vördnad; men jag, som är utan någon betryggad ställning och utan resurser, jag som inte är musketör, inte ens fast anställd vid gardet, vad skall jag göra för att inge Planchet tillgivenhet, fruktan eller respekt?»
»Saken är allvarlig», svarade de tre vännerna, »det är en huslig angelägenhet. Det är med betjänterna som med hustrurna, man måste genast från början ställa dem på den fot man vill ha dem. Fundera därför ut något.»
D'Artagnan funderade och beslöt sig för att tillsvidare piska upp Planchet, vilket även skedde med gaskognarens vanliga samvetsgrannhet. Sedan han grundligt pryglat honom, förbjöd han honom att utan hans tillåtelse lämna sin tjänst; »ty», tillade han, »det är inte möjligt annat än att framtiden kommer att göra mig rättvisa, jag väntar ovillkorligen bättre tider. Din lycka är således gjord, om du stannar hos mig, och jag är alldeles för god husbonde för att låta dig gå miste om den genom att ge dig det avsked du begär.»
Detta sätt är gå tillväga ingav musketörerna en mycket hög tanke om d'Artagnans klokhet. Planchet själv intogs av beundran och talade icke mera om att gå sin väg.
De fyra unga männens liv hade blivit gemensamt. D'Artagnan, som icke hade några vanor, därför att han kom från landsorten direkt in i en för honom alldeles ny värld, antog genast sina vänners levnadssätt.
Man steg upp vid åttatiden på vintern och klockan sex under sommaren och begav sig därpå till herr de Tréville för att få lösen och mottaga befallningar för dagen. Ehuru d'Artagnan icke var musketör, kunde han likväl sägas göra tjänst som sådan med den största punktlighet: han var alltid på vakt, emedan han alltid sällskapade med den av sina tre vänner, som hade vaktgöring. Man kände honom väl i
