behov; slutligen kom turen till Aramis, som fann sig i tvånget och, enligt vad han själv påstod, genom att sälja sina teologiska böcker lyckades skaffa sig några pistoler.
Sedan tog man som vanligt sin tillflykt till herr de Tréville, som gav några förskott på solden; men dessa förskott kunde icke särdeles långt hjälpa tre musketörer, som redan hade en mängd förfallna räkningar, och en ung gardesvolontär, som ännu icke kunde få något på räkning.
När man till sist såg sig hotad av fullkomlig penningbrist, samlade man genom en sista ansträngning ihop åtta eller tio pistoler, med vilka Porthos skulle försöka sin lycka på spel. Olyckligtvis hade han otur den gången; han förlorade alltsammans och dessutom tjugufem pistoler på sitt hedersord.
Nu övergick den betryckta ställningen till nöd; man såg de utsvultna vännerna, följda av sina betjänter, stryka omkring på kajer och i gardeskasärner och snåla sig till så många middagar de kunde hos vänner utanför deras krets; ty enligt Aramis’ råd hade man i sina välmaktsdagar strött omkring sig bjudningar till höger och vänster för att i de onda tiderna kunna räkna på några i utbyte.
Athos blev bjuden på middag fyra gånger och tog varje gång med sig sina vänner och deras betjänter. Porthos hade sex liknande tillfällen och gjorde likaledes sina vänner delaktiga därav; Aramis mottog åtta inbjudningar. Han var, som man redan kunnat se, en man som gjorde mycket litet väsen av sig, men som uträttade så mycket mera.
D'Artagnan åter, som ännu icke kände någon i huvudstaden, kunde icke åstadkomma något annat än en chokladfrukost hos en präst, som var en landsman till honom, och en middag hos en kornett vid gardet. Han förde sin armé till prästen, hos vilken man slukade alla hans förråd för två månader, och till kornetten, som bjöd på en utmärkt middag; men, som Planchet uttryckte sig, ett mål är i alla fall bara ett mål, om man än äter aldrig så mycket.
D'Artagnan kände sig således ganska förödmjukad av att icke ha kunnat skaffa sina kamrater mer än en och en halv måltid — ty frukosten hos prästen kunde icke räknas för mer än ett halvt mål — i utbyte mot de kalas, som Athos, Porthos och Aramis åstadkommit. Han ansåg sig som en börda för sällskapet, i det han i sin ungdomliga stränga redbarhet alldeles glömde, att han under en hel månad underhållit hela sällskapet, och i sin bekymrade
