sinnesstämning började han grubbla och försöka att hitta på något. Han gjorde den betraktelsen, att detta förbund av fyra unga män, modiga, rådiga och handlingskraftiga, borde ha något annat att göra än att gå och slå dank, öva sig i fäktning och ställa till mer eller mindre lyckade upptåg.
Och i sanning, fyra sådana män som de, tillgivna varandra och beredda att offra allt för varandra, från och med börsen till och med livet, fyra män som alltid bistodo varandra, aldrig veko tillbaka och som var för sig eller alla tillsammans voro färdiga att utföra de gemensamt fattade besluten; fyra par armar, hotfullt utsträckta mot alla fyra väderstrecken eller vändande sig mot en enda punkt, borde ovillkorligen, vare sig fördolt eller i öppen dag, genom minor, löpgravar och list eller genom våld, kunna bana sig väg till det önskade målet, hur väl förvarat och hur avlägset det än måtte vara. Det enda, som förvånade d'Artagnan var, att hans vänner icke kommit att tänka på den saken.
Men han tänkte på den, han, och det på fullt allvar ändå, och satt just och bråkade sin hjärna för att hitta på en användning för denna kraft, en och odelbar på samma gång fyrdubbel, med vilken han icke tvivlade på att man, liksom med den hävstång Archimedes sökte, skulle kunna lyfta jorden — då han hörde någon sakta knacka på dörren. D'Artagnan väckte Planchet och befallde honom att öppna.
Av detta, att d'Artagnan väckte Planchet, må icke läsaren draga den slutsatsen, att det var natt eller att dagen ännu icke hade randats. Nej, klockan hade nyss slagit fyra på eftermiddagen. Planchet hade två timmar förut kommit och begärt middag av sin herre, och denne hade svarat honom med det gamla ordspråket: »den, som sover, han äter». Och Planchet åt sin middag sovande.
Han släppte in en person med ett tämligen simpelt utseende och som såg ut som en småborgare.
Planchet skulle gärna som en dessert på middagen velat höra på samtalet, men den främmande mannen förklarade för d'Artagnan, att vad han hade att meddela var av vikt och att han önskade tala med honom i förtroende och mellan fyra ögon, varför d'Artagnan skickade bort sin betjänt och bad den besökande taga plats.
Det uppstod ett ögonblicks tystnad, varunder de båda männen betraktade varandra liksom för att lära känna
