har allenast welat omröra det enfaldiga, i fall denna obetydliga bok skulle komma för någon som wore aldeles okunnig om at bibehålla ämnena wid sit naturliga wärde. Äfwen för deras skull äro följande underrätelser til det nyttiga grönas bewarande öfwer wintern.
At torka Ärtskidor.
Efter många försök har man funnit det wara bäst, at taga ärtorna medan de ännu äro späda, repa och upträda dem på trådar, hwilka doppas i en kokande wattengryta, at sådet wäl får löpa öfwer dem och strax medan de äro warma, hänga up banden, både inuti köksspisen, frammanföre och up omkring. När de då plåckas någorlunda redigt ut, äro de tårkade, friska och gröna, på et par eller högst tre dagar, då nya hängas i stället, och desse på en spik i mörkt rum, i fall någon torka mera behöfs. Sedan när hela skörden gått för sig, förwaras de i linnepåsar och hängas i wisthustaket. När de skola brukas, läggas de i ljumt watten med litet salt uti öfwer natten, och ställas i spisen, och en half eller hel time förmiddagen i kallt watten, med en bit smör och et stycke såcker, hwarmed de icke länge koka förän de böra afredas med et par äggegulor och söt grädda. Om man handterar dem warsamt, ligga de hela och
