efter skattningen, ty ju längre honingen ligger i boet, ju swårare blir det at skilja honom wid waxsmaken. Honingen kan sedermera igenom kokning i watten skiljas wid waxet som sedan det är kalt, blir til botten åfwanpå, då det undra kan med nytta brukas wid tjänstfolket bord. På detta och ej på allmänna sättet, bör den honingen wara tilredd, som widare skall kunna förbättras på et fint sylt på följande sätt.
Man ställer honingen i en panna på sakta eld, under jämn rörning med en syltspade af björk. Så snart något skum wisar sig, tages det bort, och så snart det ej syns mera til, lyftes honignen af elden och betäckes med en mångdubbel duk som förut är doppad i friskt watten, och wäl urwriden. När denna legat på en stund, tages han af, honingen kokas up på nytt, lyftes åter af och betäckes med en annan sida af duken; detta ombyte sker så länge til dess waxsmak och lukt är borta, hwarföre sidorna hwar gång ombytas på dukan, emedan osmaken drager sig in i det wåta linnet. På detta sätt duger han til matredning; men när han skall nyttjas til sylt, kokas denna förut tillagade honing om igen på sakta eld under jämn rörning och pröfwas til lagom, med et färskt ägg som lägges deri. När ägget kommer upflytande ofwanpå, är han färdig til hwad sylt som behagas, och då sker med honom som med såckerkoket förmäldt är,
