lade wilja och håg at söka alla ärforderliga kunskaper och förbättringar i sina göromål. — Men hwar finnes det samfund af människor i werlden som allmänt söka uplysning eller bry sig om at odla de gåfwor den frikostiga naturen förunnat dem til sin och medmänniskors nytta? Wanan är och blir den härrskandr naturen under hwars ok de häldre slafwa hela sin lifstid, än lystna efter något annat, om de wore dem aldrig så nyttigt.
Lefwande Gås-plåckning.
Det kunde ännu wara åtskilligt at omröra i hushåldswägen; men widlöftigheten måtte undwikas, så framt man will locka läsare; man har således förbigått den, och allenast upteknar det nödwändigaste, ibland hwilka en påminnelse sluteligen blir til den allmoge, som idka gåsafwel, at de plåcka sina gäss då de börja släppa fjädern, som merendels sker sedan de kläckt emellan pingst och midsommar: Ömka dig intet öfwer gåsens smärta, kära bondgumma, hon lider intet mer än då du kammar dit hår, men får mycken lindring derigenom at blodpinnarne på en gång slippa fram. Då hon skall plåckas bindes wingarna tilsammans bak på ryggen och hufwudet lägges under ena wingen; man tager henne då i knäet med bröstet upwänt, och afplåckar alla fjerdrar utom hull-dunen,
