Sida:Den Nya och Fullständiga Kok-Boken-1801.djvu/382

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

58

telning brytes, och huru et fullwäxt träd ej står at böja med händer. Klemiga Mödrar ursäkta sig gemenligen med barnets oförstånd, ty får det altid sin wilja fram, om någon sannings-mun förespår skadan deraf, så blir swaret at det nu ej förstår hwarföre det tucktas, det är ju synd at risa et så spädt barn, men då det blir mera wäxt, är rätta tiden til tuckt. Emedlertid händer, at modren sjelf blir förargad, antingen på man, grannar, ja ofta på et dödt ting, då måste det arma kräket i sin oskuld umgälla alt; dess menlöshet måtte då upbära utbrotten af en rasande wrede, det får slag och knuffar på de mäst ömmande ställen; ja wäl af en i sin wrede bestacktig moder kastas wäggmellan, — och om de spädas Änglar, som se Guds Ansigte ej bewarade deras lemmar, blefwo de olycklige och wanlytte för hela sin listid; när änteligen hettan är öfwergången, och modren börjar besinna hwad hon gjort, blir et ömkande och nytt kjälande der andra felet. Menen i wäl, i wildsinte mödrar, at et slikt upförande blir doldt för barnens begrep? När barnen begå fel på fel til skada för sin framtid, får det sin wilja och blir til på köpet smekt. Men när det går i sin menlösa oskuld, ser det i sin moder en mordisk tyran, och blir illa handteradt. Ni borde då på eder sjelfwa fördöma en wårdslös upfostran,

och