VIII
sig sjelf. Blott det torde böra nämnas, att i alla dessa skiftande bilder från den norska allmogens lif råder samma naturens och hemmets helsofulla poesi. I sina ofta mörka och vilda sagor från bondehemmen söker Janson städse adla naturkrafterna till sedliga lagar, både genom framälskandet af allt det ursprungligt goda i dessa menniskosjälar och genom de strider, ur hvilka deras vilja framgår stämd till samklang med lifvets renare toner, utan att skalden dervid låter dikten lida tvång af kärlek till syftemålet.
Janson har äfven utgifvit en samling Norske Dikt i bunden form, af hvilka några som musiktexter hos oss ofta höras och mana till närmare kännedom om en poesi, hvilken genom sina friska, väna naturbilder, sin skära och innerliga känsla, väl lönar den ringa möda dess språk pålägger en svensk läsare. Derjemte har Janson utgifvit ett historiskt drama, Jon Arason, en episk dikt, Sigmund Bresteson, en större roman, Fra Dansketide, skildrande de religiösa och politiska brytningarne under ett skede af Norges medeltid (denna roman har något förkortad lästs i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning), samt slutligen några reseskildringar,
Det var icke blott på den litterära stridsplatsen, som Jansons trohet mot sitt mål fick stå mången hård dust, det var äfven på det område, der en än allvarsammare kamp för tillvaron möter. Jansons mångsidiga anlag satte honom under studietiden i valet mellan tvenne — om med rätt eller
