80
hur herrligt det var att vara spelman, då ville det aldrig taga slut för honom. Och då såg Karin glad bort till Torger och märkte huru hans ögon fingo den gamla glansen.
Eljest lefde de två gamla nu liksom på väntan efter sonen. Då Torger kom hem den der gången från staden, hade det sports i förväg om hur det gått. Bladena hade varit fulla af loford öfver hans spel. Folket i bygden bligade också efter honom, och han kände sig en fot högre. Men presten talade Söndagen efter om det Sodom och Gomorra, som är i de stora städerna, och huruledes många enfaldiga menniskor bita på kroken med lockmaten. Folket tänkte på Torger.
Torger höll sig mera hemma än förr och var inte så tungsint af sig. De pengar de hade tjenat i staden gjorde så mycket, att de sluppo slita ut sig. Men ut och spela ville han inte mera. Fiolen hängde på en spik i väggen, och stundom tog han ned honom och gaf sig till att spela, när Karin bad honom om det, men det var inte ofta, för han var mest som rädd för det.
Då det led på slutet af tredje året, vardt Torger klen af sig. Han måtte ofta lägga sig, och då kom tyngden öfver honom. Han satt långa stunder och grunnade för sig sjelf, men sade icke något till Karin. Karin sporde om folket i bygden åter igen var efter honom, men han bara slog bort spörsmålet. Torger grunnade på om han inte snart skulle lägga sig och dö. Och då, när han i tanken stod på sin egen grafkulle, då steg prestens förbannelse åter fram för honom som en mörk, hotande sky; presten vardt till en straffande Guds engel, som
