mina utskylder bättre än de fleste, och fastän jag stundom kan wara något het, så har jag likwäl ett godt hjerta i bröstet.
Jacob. Nyss på stunden klagade ni så bittert öfwer er jordegendom. Om ni will hafwa litet tålamod, så tror jag mig kunna nämna något, som mera förtjenar att tadlas, än er af ogräs fulla åker, och det är ett ting icke längre från er, än edert eget hjerta.
Jon. Håll, granne, nu går ni litet för fort. Jag war ännu aldrig anklagad att hafwa ett elakt hjerta, och jag skall icke så snart bringas att tro, det jag har ett sådant.
Jacob. Werkeligen, Jon! Skulle jag wara den förste, som anklagar er? En, som kan skåda hjertat i dess nakenhet, och allt som uppkommer i detsamma, säger: ”Menniskans hjertas uppsåt är ondt allt ifrån ungdomen.” (1 Mos. 8: 21.) ”Ett argt illfundigt ting öfwer all ting är hjertat; ho kan utransakat?” (Jer. 17: 9.)
Jon. Detta må wara händelsen med somliga, men jag tycker ej att det bör tillämpas på mitt hjerta, Jacob.
Jacob. Tror ni, Jon, att Gud känner hjertat?
Jon. Wisserligen tror jag det: Han känner all ting.
Jacob. Tror ni att Han talar sanning?
Jon. Men, Jacob, hwad helst ni må tänka om mig, så är jag icke en sådan menniska, som anklagar min Skapare att wara lögnare.
Jacob. Nej, blif icke ond, Jon. Jag önskade endast erinra er, att på detta sätt måste Gud anse edert hjerta, och att Han kan hwarken ljuga eller misstaga sig. Nu säger Han: ”Den är icke till som rättfärdig är, icke en.” Han såg ned från himmelen att utransaka hwarje hjerta och hwarje mörk wrå af hjertat, såsom ”med lyktor,” och
