som den nattlige vandraren så ofta kan få se brinna och slockna i de tomma rymderna. Så kraftig var dess utstrålning, att den fullkomligt upplyste det täta molnlagret mellan jorden och himlavalvet, som sken liksom kupan över en ofantlig lampa. Man såg den välkända gatan lika tydligt som mitt på dagen, men över den vilade den hemska stämning, som de mest vanliga föremål få, när de upplysas av ett ovanligt sken. Trähusen med sina utskjutande övervåningar och underliga spetsgavlar, dörrtrapporna och trösklarna med det spirande gräset runt omkring; trädgårdslanden med sin svarta, nyss vända mylla; körbanan, som var föga nött och till och med på torget var kantad med grönt på båda sidor — allt detta blev synligt, men på ett så egendomligt sätt, att tingen syntes äga en annan moralisk betydelse i denna världen än de någonsin förr hade ägt.
Och där stod prästen med handen över hjärtat och Hester Prynne med den guldstickade bokstaven lysande på sitt bröst; och lilla Pearl, själv en symbol, föreningslänken mellan dem båda. De stodo klart belysta av denna sällsamma och högtidliga glans, liksom om den var det ljus, som skall uppenbara alla hemligheter, den daggryning, som skall förena allt det som hör samman.
Det låg häxeri i lilla Pearls ögon, och hennes ansikte, som vändes upp mot prästen, bar det stygga leende som ofta gav henne ett så trolskt uttryck. Hon drog sin hand ur pastor Dimmesdales och pekade tvärs över gatan. Men han knäppte båda händerna över bröstet och lyfte sina ögon mot himmelen.
Intet var vanligare vid denna tid än att tolka alla meteoriska företcelser och andra naturfenomen, som uppträdde med mindre regelbundenhet än solens och månens upp- och nedgång, såsom uppenbarelser från en övernaturlig källa. Så till exempel ansågos ett flammande spjut, ett svärd av eldslågor, en båge eller ett knippe pilar, som man skådade på midnattshimmeln, förebåda
116