XVI. En vandring i skogen
Hester Prynne förblev orubblig i sitt beslut att, vilka följderna än skulle bli, upplysa pastor Dimmesdale om den rätta karaktären hos den man, som hade innästlat sig i hans liv och fått hans förtroende. Men under flera dagar sökte hon förgäves efter ett tillfälle att träffa honom under någon av de ensliga promenader, som hon visste att han brukade företaga utefter halvöns stränder eller på de skogiga höjderna i närheten. Det skulle ej ha väckt förargelse eller bragt den heliga renheten hos pastorns rykte i fara, om hon hade besökt honom i hans bostad, där mången botfärdig långt före detta hade bekänt synder, som kanske voro lika svarta som den som betecknades av den eldröda bokstaven.
Men dels fruktade hon en hemlig eller öppen inblandning från Roger Chillingworths sida, dels anade hennes skuldmedvetna hjärta misstankar, där inga sådana kunde hysas, dels skulle både prästen och hon behöva hela vida världen att andas i, medan de talade med varandra — av alla dessa skäl hade Hester aldrig ett ögonblick någon tanke på att träffa honom annat än under bar himmel.
Slutligen fick hon veta vid sitt besök hos en sjuk, dit pastor Dimmesdale hade blivit kallad att förrätta en bön, att han dagen förut hade gått för att besöka aposteln Eliot bland hans omvända indianer. Sannolikt skulle han komma tillbaka vid en bestämd tid följande eftermiddag. Därför tog Hester lilla Pearl med sig — ty hon måste ju alltid vara med på moderns vandringar, hur olämplig hennes närvaro än ibland kunde vara — och begav sig på väg i god tid följande dag.