ännu litet längre — bara några få dagar — tills vi har lämnat dessa trakter och kan se tillbaka på dem som på ett land vi endast skådat i en dröm. Skogen kan icke dölja bokstaven! Oceanens djup skall mottaga den ur min hand och uppsluka den för alltid!
Med dessa ord gick hon fram till bäckens rand, tog upp den eldröda bokstaven och fäste den åter på sitt bröst. Hur förhoppningsfullt Hester för endast ett ögonblick sedan hade talat om att dränka den i havets djup, kom dock en förnimmelse av oundviklig dom över henne, då hon på detta sätt åter mottog den förfärliga symbolen ur ödets hand. Hon hade slungat den långt ifrån sig — hon hade andats fritt under en timme — men nu glittrade ånyo det eldröda olyckstecknet på sin gamla plats!
Så samlade Hester sina tunga hårmassor och inneslöt dem åter under mössan. Det var som om den dystra bokstaven ägt en förhärjande trollmakt, ty Hesters skönhet, hennes kvinnlighets värma och rikedom försvunno likt bortdöende solljus, och en grå skugga syntes falla över henne.
När den dystra förvandlingen var fullbordad, räckte hon ut sin hand mot Pearl.
— Känner du nu igen din mor, barn? frågade hon förebrående men i dämpad ton. Vill du nu gå över bäcken och erkänna din mor, nu då hon bär sin skam nu då hon är bedrövad?
— Ja, nu vill jag komma! svarade barnet, hoppade över bäcken och slöt Hester i sina armar. Nu är du min mor igen! Och jag är din lilla Pearl!
Med en ömhet, som icke var vanlig hos henne, drog hon moderns huvud ned mot sig och kysste henne på pannan och båda kinderna. Men därpå, liksom driven av ett tvång, som alltid förmådde detta barn att förgifta varje glimt av glädje hon skänkte med ett styng av smärta, höll Pearl upp sin mun och kysste den eldröda bokstaven också!
