fint rött kläde, omgiven av ett rikt broderi och fantastiska grannlåter av guldtråd. Det var så konstnärligt utfört, med så rik och yppig fantasi, att det gav intryck av en sista och passande prydnad på den dräkt hon bar. Den var praktfull enligt tidens smak, men vida utöver vad som var tillåtet enligt koloniens förordningar mot överflöd och lyx.
Den unga kvinnan var storväxt, och hennes figur utmärkte sig för en utsökt elegans. Hon hade mörkt och yppigt hår, så glänsande att det återkastade solljuset med ett glitter, och ett ansikte som förutom att det var vackert genom de regelbundna dragen och den fina hyn, gjorde ett starkt intryck genom den markerade pannan och de djupa svarta ögonen. Hon hade även ett förnämt utseende, sådant som var utmärkande för den tidens fina kvinnor, då förfiningen karakteriserades av en viss ståtlighet och värdighet snarare än av det ömtåliga, flyktiga, obeskrivliga behag, som nu för tiden anses beteckna detta begrepp. Och aldrig hade Hester Prynne haft mera av lady över sig, detta ord taget i sin gamla betydelse, än vad hon hade nu, när hon kom ut ur fängelset.
De som kände henne förut och väntade att få se hennes skönhet grumlad och förmörkad av olyckans moln, blevo förvånade, ja förskräckta över att se hur denna skönhet strålade och bildade en gloria av den olycka och skam, som kringvärvde henne. Men för en känslig iakttagare låg det dock någonting outsägligt smärtsamt i detta. Hennes dräkt, som hon själv hade sytt i fängelset för detta tillfälle och utarbetat efter sin egen fantasi, syntes genom sina nyckfulla och pittoreska egenheter vara ett uttryck för hennes sinnesförfattning, den förtvivlade hänsynslösheten i hennes stämning. Men det som drog allas ögon till sig och så att säga förvandlade hela hennes personlighet — så att både män och kvinnor, som känt Hester Prynne väl, fingo det intrycket, att de sågo henne för första gången — det var denna ELD-
