krets annat än denna jordiska helgongestalt. En annan gång kunde en hemlighetsfull systerkänsla äreförgätet stiga upp inom henne, då hon mötte den fromt barska blicken från någon matrona, som efter vad alla tungor påstodo hade burit kylig snö i sin barm livet igenom. Denna aldrig solbelysta snö i matronans bröst och den brännande skammen i Hesters — vad hade de båda gemensamt? Eller en annan gång kunde det fara liksom en elektrisk stöt genom henne: “Se, Hester, här är en like!” Och då hon såg upp, kunde hon möta en ung flickas ögon, som sneglade skyggt på den eldröda bokstaven och hastigt vändes bort, i det kinderna färgades av en svag, kall rodnad, liksom om hennes renhet på något sätt hade blivit besudlad genom denna korta blick.
Åh, avgrundsande, du vars talisman denna ödesdigra symbol var, ville du icke lämna någonting, varken hos ung eller gammal, som denna stackars synderska kunde få vörda? En sådan förlust av tro är en av syndens sorgligaste följder. Må det tagas som ett bevis på att allt icke var fördärv hos detta beklagansvärda offer för sin egen svaghet och människornas stränga lagar, att Hester Prynne ännu bemödade sig att tro, att ingen av hennes medmänniskor var skyldig såsom hon.
Den stora hopen, som i dessa dystra gamla tider alltid förlänade en sällsam skräck åt det som satte dess fantasi i verksamhet, hade om den eldröda bokstaven en historia, som lätt skulle kunna skrivas ned i form av en skräckinjagande legend. Dessa fåvitska försäkrade att symbolen icke blott och bart var av eldrött kläde, färgat i en jordisk färggryta, utan var rödglödgad av helvetets eld, och att man kunde se den lysa när helst Hester Prynne var ute i mörkret. Och måste vi icke säga, att den brände sig in så djupt i Hesters bröst, att det kanske låg mera sanning i ryktet än vår moderna klentrogenhet kan vara böjd att medge?
48
