KAP. III.
Begravningen var över. Sorgeföljet spred sig åt alla håll, och Filip gick ensam till sitt hem. Han låste dörren för att icke bli störd och kände sig lycklig över att äntligen få vara ensam.
Han gick in i det rum, där schatullet stod, och snart hade han lyckats bryta upp det gamla skåpet i ryggen. En hemlig låda uppenbarade sig, och i den låg en stor, en smula rostig nyckel. Bredvid nyckeln låg ett gulnat papper med hans mors stil.
Innehållet var följande:
»Det är nu två nätter sedan den förfärliga händelse inträffade, som kom mig att låsa dörren till rummet här nere, och min hjärna pinas ännu av förfäran. Om jag än icke i min livstid kommer att låta uppenbara, vad som skett, så kommer dock en gång denna nyckel att behövas, då man efter min död går att söka genom rummet. När jag lämnade det, sprang jag upp till mitt barn, och följande morgon gick jag ned och låste dörren och gömde nyckeln här. Det finns mer penningar än jag skulle behöva i hela min tid i järnskrinet under skänken, men icke den bittraste nöd skall kunna förmå mig att gå in där och röra en gulden av summan. Mitt barn skall ha denna förmögenhet, och om han icke får veta min hemlighet, må det vara honom
