nog, att det i så fall är bäst för honom. Det ligger, som jag tror, ett förseglat brev på bordet i rummet. Låt ingen annan än min son bryta detta brev, eller låt prästen bränna det, ty det vore bäst om ingen finge veta mera.»
Det var middagstid, och solen sken. Allt var liv och lust utanför huset. Det vore oriktigt att säga, att Filip icke var rädd, då han satte nyckeln i dörren och vred om. Hans hjärta slog häftigt, och han gick icke genast in. Han hade en förnimmelse som om han tänkte tränga in till en andes gömställe och som om denne ande skulle kunna visa sig för honom. Han kunde endast otydligt skymta vad som var i rummet, ty luckorna voro för fönsterna.
Filip hämtade ett tänt ljus från köket, tog mod till sig och gick in i rummet.
Då brevet skulle ligga på bordet bakom den dörr han öppnat, såg han det naturligtvis inte genast. Han gick fram till fönsterna och sköt undan luckorna, så att ljuset föll in.
Golvet var inte smutsat, men det var spindelväv överallt.
Mitt på golvet låg en på den tiden ganska vanlig prydnad, en kula, överdragen med kvicksilver, men spindelväven hade förtagit den all glans. Det hängde neddammade bilder på väggarna, och på spiselfrisen stod en bild av jungfru Maria i silver och under den låg en anlupen skiva av samma metall. På ömse sidor därom stodo kinesiska figurer, och inom skåpens glasdörrar stodo silverbägare som förlorat endast litet av sin glans. På väggen mitt emot fönsterna hängde också tavlor och en fågelbur, vars små invånare ju för längesedan voro döda. De gula fjädrarna lågo ännu kvar på botten i buren.
Filip gav sig god tid att se över rummet. Det var som om han fruktade att söka den enda sak han kommit för att leta efter. Det låg några små plagg på en stol, och han förstod att det måste ha varit några av hans kläder, då han
18
