var barn. Slutligen fäste han blicken på soffan, där hans mor suttit då hans far gjorde sitt sällsamma besök.
Syskrinet stod på bordet, men det omtalade brevet syntes inte till.
Filip såg sig nu bättre om. Han lyfte på soffkuddarna och såg på golvet, men intet brev var där. Han kände det som om en tung börda lättades från hans skuldror.
»Min stackars mor har naturligtvis suttit här och somnat», sade han. »Och så har hon drömt hela denna fasansfulla historia. Jag kunde nog tro det, men hela denna dröm har gjort ett sådant intryck på henne, att hon blivit omtöcknad.»
Filip, som nu var lugnare, öppnade järnskrinet under skänken, och han såg där ett stort antal gula påsar, som alla innehöllo guldmynt. Så vitt han kunde bedöma var det många tusen gulden. Han stack några mynt på sig och stängde igen skrinet.
»Stackars mor», tänkte han. »Här har du i all denna rikedom levt i armod.»
Så undersökte han skänken och skåpen, vilka voro fulla av kinesiskt porslin samt dyrbara silverkannor och bägare.
»Kära mor», sade han högt, i det han reste sig upp. »Här satt du trött av att vaka över mig och tänkte på min far, och din trötta fantasi har då frammanat denna hemska syn. Här ligger ännu broderiet, som föll ur dina händer då din lycka i livet gled förbi. Vad du måste ha lidit», fortsatte han och böjde sig ned och tog upp broderiet.
»Du store gud», utropade han och for häftigt tillbaka. »Där är ju…»
Där låg brevet.
Han slog samman händerna av förfäran och stirrade på det.
När han hämtat sig efter den första bestörtningen, tog han upp brevet och läste:
