»Till Catharine!
En av de medlidsamma andar, som känna förbarmande med de döda, har givit mig tillåtelse att berätta för dig det enda sätt, på vilket min fruktansvärda förbannelse kan brytas. Om jag blott på däcket av mitt eget fartyg kunde få den relik i handen, vid vilken jag svor den ödesdigra eden, om jag ödmjukt kunde kyssa den och min ångers tårar falla på det heliga minnet, då finge jag vila i fred. Hur detta skulle kunna låta sig göra eller vem som skulle vilja åtaga sig en så förfärlig och skrämmande gärning, det vet jag nu icke. Vi ha en son, Catharine, dock nej, låt honom icke veta något om oss. Bed för mig, och nu farväl.
W. van der Deeken.»
»Ja, far, du skall icke ha skrivit dessa rader förgäves!»
Filip lyfte sin hand, och fast han ännu tyckte sig hålla kvar brevet, fanns det inte mera.
Han gick ut genom rummen och till trädgården och funderade ännu på detta under, då han hörde röster bredvid sig. Det var som om han plötsligt åter förflyttats in i den levande världen efter att ha varit långt fjärran.
Som om han gjort något orätt dolde han sig i trädgården och hörde då några män närma sig under ett egendomligt samtal.
Det var Poots' namn som nämndes, och detta i ett högst underligt sammanhang.
Filip lyssnade nu uppmärksamt och förstod att de talande voro fyra avskedade soldater, vilka samma afton tänkte göra inbrott i doktorns hus, där de trodde sig finna stora summor penningar.
»Mitt förslag är det bästa», sade den ene. »Han har bara sin dotter hos sig i huset.»
»Hon är mera värd för mig än alla hans pengar», sade en annan, »så innan vi börja leken måste ni komma ihåg, att det är avtalat oss emellan, att hon skall tillhöra mig.»
20
