Då alla kompaniets fartyg voro beväpnade fanns det inte något fraktgods på däcken, men i stället stodo där sex niopundiga kanoner. Kanonportarna voro små och avlånga och däcken kröktes ned från fören mot aktern. Över backen gick ett dubbeldäck fram över midskeppet, och skansen bestod av en hytt med hög stockbeklädnad. Bogsprötet reste sig kraftigt uppåt och kunde nästan betraktas som en fjärde mast, så mycket som det förde segel även på blindrån under. Det fanns en massa krigsredskap, slungor och »kohorn», som kunde vändas i alla riktningar.
En långresa med ett sådant fartyg måste vara ganska farlig i händelse av starka vindar mot land.
Besättningen på Tre Skilling utgjordes av kapten, styrman, tre lotsar och femtio man. Hytten under navigationsrummet var bestämd åt befraktaren och den under första däcket till kaptenen och styrmännen, vilka också voro de enda där.
När Filip vaknade följande morgon voro märsarna satta och ankaret lyftes. Några av de andra fartygen hade redan lättat ankar och börjat taga fart. Vädret var vackert, och Filip kände sig väl till mods.
På däck stod kapten Kloots och såg in mot land genom en stor kikare. Han hade pipa i munnen och såg trygg ut. Det var en storvuxen och kraftig man. Han bar en röd sammetsväst med blanka knappar, över den en åtsittande grön rock och utanpå alltsammans en blå rock med långa skört. Byxorna voro av svart sammet, strumporna ljusblå, och skorna hade silverspännen. Om livet bar han ett bälte med en stor, bredbladig kniv.
»Godmorgon min unge vän», sade kaptenen, »vi bli försenade eftersom vi inte få gå, förrän befraktaren kommit ombord. Båten har varit i land och väntat på honom en hel timme, men nu ser det ut som om han skulle komma, och vi ha börjat röra på ankarspelet. Jag skulle önska, att
