kompaniet lät oss segla utan dessa herrar, som bara äro till besvär.»
»Vad har befraktaren ombord att göra?» frågade Filip.
»Han skall ha tillsyn över lasten och fördelningen av den vid hamnarna, och om han inte lade sig i annat så ginge det väl an. Men sådana där lägga näsan i blöt på alla sätt. De morska upp sig och spela kungar, och om man säger ett ord till dem får man igen det när man kommer i land. Vi måste salutera dem med fem skott, då de stiga ombord.»
»Känner kapten till den här befraktaren?» undrade Filip.
»Bara genom hörsägner. Han lär vara mycket rädd för sjön och förfärligt viktig.»
»Måtte han nu komma så att vi få segla.»
»Ni är road av sjön?»
»Jag tror det. När jag väl lärt mig sköta ett fartyg tänker jag själv köpa ett och tjäna mig en förmögenhet.»
»Det kan tjänas förmögenheter på havet, men man kan också förlora förmögenheter. Kunde jag flytta den här skutan upp på land och hade jag tillräckligt med gulden för att hålla den varm och bo i, skulle jag inte göra denna min tredje resa runt Kap. Det kan bli den sista.»
»Är det så farligt vid Kap?»
»Så farligt som ström, sandbankar, klippor och svår sjö kan göra det. Värre är det inte.»
»Vilka hamnar komma vi att anlöpa?»
»Det kan jag inte säga bestämt, men sannolikt blir Gambrun i Persiska viken den första plats där hela flottiljen kommer att samlas. Sedan skiljas vi åter. Några skola till Bantam på Java, andra skola ned till öarna och köpa kamfer, gummi och vax. De ha också guld och elefantbetar att hämta. Kom ihåg det, att om vi bli sända dit, så måste vi handskas försiktigt med infödingarna. De äro lömska och farliga och deras knivar äro förgiftade. Jag har haft hårda strider där i sunden både med portugiser och engelsmän.»
34
