Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Filip ville svara på denna spydighet men han kunde icke. Hans tunga var som låst.

»Vad har namnet van der Deeken med saken att göra», frågade Kloots.

»Har ni inte hört det? Kaptenen på det skeppet som vi såg är en van der Deeken. Han är Den Flygande Holländaren

»Hur vet ni det, Kriften», frågade Hildebrand.

»Jag vet det och mycket mera, om jag bara ville tala om det», sade Kriften, »men det kan vara detsamma, jag har varnat.»

Med dessa ord gick Kriften nedför trappan till hytten.

»Jag har aldrig känt mig så orolig», anmärkte Kloots. »Jag vet varken ut eller in, vad tror ni, Filip, var detta något övernaturligt?»

»Jo», svarade Filip sorgset, »det tvivlar jag inte på.»

»Jag trodde att underverkens tid var slut», sade kaptenen, »och att vi nu endast finge de varningar vi själva kunde läsa i himlens och molnens utseende.»

»Och nu varnar himlen», ropade Hildebrand. »Se, hur molnbanken rör sig, och där… där blixtrar det i nordväst!»

»Nå, mina vänner, jag har varit med om stormar förr, och jag skall inte ge tappt för denna i första taget, men jag tycker inte om varsel, nej, det där skeppet var inte trevligt att se.»

Det var Kloots som talade. Han var nu åter ganska lugn.

»Filip», tillade han, hämta upp brännvin på däck så att folket får en styrketår.»

Filip var tacksam att få tillfälle att komma från sällskapet. Han kände det besvärande, och tyckte sig vara skulden till allt detta. Men för egen del var han inte rädd.

En halvtimme senare kom han upp på däck.

Vilken förändring!

Då han gått ned hade seglen hängt slappa ned i stilt-

46