jen. Månen hade lyst över havets blanka yta. Men nu var allt höljt i mörker. Vattnet sjöd och skummade. De minsta seglen hade bärgats, och endast ett par klutar i vinden fångade stormen, som drev fram fartyget med rasande fart. Folket höll ännu på med att reva segel, men alla voro tröga och valhänta i arbetet, ty de väntade alla en fruktansvärd katastrof.
»Vinden kastar hit och dit», sade Hildebrand till Filip. »Jag tycker inte om det här. Mitt hjärta är tungt.»
»Det är mitt också», sade Filip.
»Hårt babord, hala klyvarskoten, kapa gaffelseglet, raska på, karlar!»
Kapten Kloots' röst dånade.
»Släpp märsarna! Hildebrand, gå för ut och se till!»
Blixtarna skuro nu genom molnen och regnet föll i strida strömmar. Däcket spolades av allt väldigare störtsjöar.
Matroserna skakade vattnet ur sina våta kläder. Några arbetade, men andra passade på i mörkret att försvinna med sin skräck. Men ingen av dem vågade sig ned under däck. De klamrade sig fast var de kunde på däck och sutto stillatigande eller mumlande.
Det var en oändligt lång och hemsk natt. Ingen trodde att det åter skulle bli dag. Men äntligen började himlen gråna, och ett svagt hopp väcktes.
Sjöarna gingo nu berghöga och ibland sköljde de helt över fartyget akterifrån. Filip och Hildebrand stodo båda vid rodret och arbetade av yttersta krafter för att hålla det. Kaptenen stod vid kompassen.
Då vräkte plötsligt en störtsjö in över däck, sköljde bort de båda styrmännen och kaptenen, som halvt medvetslösa kastades mot akterhyttens vägg, där de lyckades få tag och kunde hålla sig kvar medan vattnet spolades bort av sin egen våldsamma kraft.
När de sågo sig om, hade kompassen slagits i stycken och stormasten låg vräkt över bord.
