Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Allt var förvirring. Kapten Kloots låg som bedövad på däcket, och Filip hade all möda att förmå folket hjälpa till så att han kunde föras ned i sin hytt. Hildebrand hade inte sluppit så lyckligt undan äventyret. Han hade brutit högra armen och hade dessutom fått en hel del krossår.

Filip förstod sig ju ännu icke så mycket på sjömansyrket, men han hade i alla fall det moraliska inflytandet på folket, som mod och beslutsamhet alltid skapar. Ingen var villig, men hur det var lydde de, och efter en halvtimme var däcket fritt från vrakgods. Lättad genom befrielsen från den tunga, släpande masten flög nu fartyget åter fram i stormen.

Inne i sin hytt låg van Stroom och pep ynkligen med kuddarna över huvudet för att själv slippa höra stormens tjut. Han svor dyrt och heligt, att han aldrig i livet mera skulle ge sig till sjöss, om så alla världens kompanier lovade honom guld och gröna skogar.

Men snart var det slut på lydnaden ombord. Kriften hade åter fått folket i sin hand, och det var som om han sänts av onda makter till allas förgörelse och undergång. Efter en stunds rådplägning syntes Kriften med folket gå ned under däck beväpnade med yxor och sågar. Expeditionens syfte blev snart klart, då de började återvända på däck med allehanda kärl fyllda till brädden med brännvin. De hade brutit sig in i skeppsförrådet.

De båda männen vid ratten, som i det längsta stått emot, började till sist också taga för sig av vad som rikligen bjöds dem, och det verkade som om skutan själv blivit berusad. Den slingrade och krumbuktade hit och dit och det var snart alldeles likgiltigt, om någon av de båda männen styrde eller inte.

Filip sprang ned till Kloots, men det visade sig att också han tillgripit spritens tröstekälla. Han sov som en stock och kunde inte rubbas från britsen.

Uppe på däck mötte en hemsk syn. Regnet hade nu upp-

48