Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

118

Det låg ingenting underligt eller ens oväntat i mannens närvaro, och ändå gjorde den på något sätt hela den förfärliga verkligheten mera påtaglig, mera oförgätlig.

Marguerite erinrade sig nu hans svekfulla ord till henne, då hon träffat honom på folkfesten i Richmond — han hade sagt, att han fallit i onåd, att han, när han misslyckats i sin strävan för republiken, blivit förvisad till en underordnad ställning och med skymf och förakt undanskuffad för att lämna rum för dugligare män.

Det talet hade naturligtvis varit lögn alltigenom. Det hade varit ett listigt knep för att vinna inträde i hennes hus, det hade hon sedan förstått, då Candeille framkallade det uppträde, som ledde till utmaningen.

Att han här på fransk mark tycktes befinna sig i en allt annat än underordnad ställning, ja, att han snarare tycktes befalla än lyda, var något, som nu på inte sätt föreföll Marguerite överraskande.

Antagligen voro alla de människor, hon här såg omkring sig, villiga verktyg i den sluge Chauvelins händer, precis såsom aktrisen varit det. Där andra kröpo och bugade inför myndigheternas representanter, där steg den forne ambassadören fram som en härskare. Han hade blott framvisat något tjänstemärke och måhända yttrat ett par ord, och genast hade mannen därinne i tältet — han, som kommit andra att darra — vördnadsfullt rest sig upp och lytt alla hans befallningar.

Det var ju egentligen helt enkelt och klart alltsammans. Men Marguerites själ hade förut varit liksom försänkt i sömn, och det var åsynen av den lilla svartklädda gestalten, som väckte den ur dess barmhärtiga dvala.

Med ens var hennes hjärna verksam och vaken. Och nu — nu tycktes det henne helt plötsligt, som om en annan gestalt — högre än alla de, som omgåvo honom — hade passerat barriären helt nära bakom Chauvelin.