Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119

Men ögonblicket därefter hånade hon sig själv, för att hon kunde inbilla sig något sådant.

Nej, det kunde inte vara hennes man. Inte ännu! Han hade ju farit sjöledes från Richmond och kunde knappast vara i Boulogne förrän nästa morgon.

Åh, nu kom äntligen turen till andraklasspassagerarna! En allmän trängsel, och så började människomassan röra sig. Marguerite förlorade tältet och dess skräckinjagande innehåll ur sikte; hon var åter bara en del av denna hjord, som rörde sig framåt. Även hon förflyttade sig långsamt, ett steg i taget. Det var mödosamt, och hon var dödstrött.

Nu, då hon kommit över till Frankrike, började hon försöka att göra upp sina fälttågsplaner. Hon hade hela tiden haft för avsikt att först av allt söka rätt på abbé Foucquet, ty i honom skulle hon säkert finna en länk mellan sin man och sig. Hon visste ju att Percy skulle komma att meddela sig med abbén. Han hade ju sagt henne, att ett av de förnämsta syftemålen med hans resa var att befria den gamle trofaste gubben ur terroristernas klor.

Men vad hon skulle göra, om hon fann, att abbé Foucquet lämnat Boulogne, det hade hon aldrig tänkt på.

— Hé! la mère! Ert pass!

De barska orden väckte henne ur hennes funderingar. Alldeles mekaniskt hade hon rört sig framåt, med tankarna på annat håll, alls icke fästa vid det mål, mot vilket hennes fötter förde henne. Utan att ha någon klar uppfattning av, vad hon företog sig, hade hon på så sätt gått över landgången tillsammans med en flock andra människor samt stigit i land på kajen och kommit fram till tältet.

Ja, visst, passet! Hon hade ju alldeles glömt det! Men hon hade det på sig, i god ordning, sådant demoiselle Candeille, intim vän till en av den franska revolutionsregeringens mest inflytelserika medlemmar, i ett senkommet anfall av självförebråelse överlämnat det till henne.