Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

120

Hon drog fram passet, som hon stuckit innanför sitt klänningsliv, och räckte det åt mannen i ämbetsuniformen.

— Ert namn? sporde han i befallande ton.

— Céline Dumont, svarade hon utan tvekan, ty dussintals gånger hade hon i tanken repeterat allt detta, tills det lånade namnet gled över hennes läppar lika ledigt som hennes eget. Medborgarinnan Candeilles tjänarinna, tillade hon.

Mannen, som mycket noga granskat papperet, lade nu helt tvärt ned det på bordet framför sig och utbrast:

— Céline Dumont! Eh! la mère! Vad är det för knep?

— Knep? Jag förstår inte — — sade hon lugnt, ty hon var inte alls rädd. Passet var alldeles riktigt — hon visste, att hon inte hade något att frukta.

— Åh, det tänker jag nog, att ni gör ändå, genmälde ämbetsmannen i hånfull ton, och ett mäkta listigt knep är det också, det må jag säga! Céline Dumont — nå, på min ära! Inte illa påhittat, ma petite mère! Och förträffligt skulle det ha lyckats också, om Céline Dumont, tjänarinna till medborgarinnan Candeille, inte olyckligtvis hade passerat här förbi denna barriär med sin matmor för inte fullt en halvtimme sedan.

Och med ett långt, smutsigt finger pekade han på några ord i en stor bok, som låg öppen framför honom och i vilken han tydligen gjorde anteckningar om de personer, som defilerade förbi honom.

Därpå blickade han med ett triumferande hånleende upp i Marguerites lugna ansikte.

Ännu kände hon sig likväl ej riktigt förskräckt, utan endast förundrad och förbryllad. Icke desto mindre försvann allt blod från hennes ansikte och rusade till hennes hjärta, så att hon kände det, som om hon skulle kvävas, och hennes kinder blevo dödsbleka.

— Ni misstar er, medborgare, sade hon med alltjämt fullkomligt lugn röst. Jag är medborgarinnan Candeilles kammarjungfru. Hon gav mig det här passet