själv, just innan jag lämnade England. Om ni vill fråga henne, så kommer hon att bekräfta, vad jag har sagt, och hon försäkrade mig, att passet var i fullkomligt riktig ordning.
Men han ryckte blott på axlarna och skrattade helt föraktfullt. Händelsen roade honom tydligen, och ändå måste han ha bevittnat så många av samma slag. I ett avlägset hörn av tältet tyckte sig Marguerite urskilja några gestalter, som rörde sig, soldater, tänkte hon, ty hon uppfångade en glimt som av stål. En eller två män stodo tätt bakom ämbetsmannen vid bordet och skiltvakter till höger och vänster i tältet.
Med ett instinktivt försök till vädjan såg Marguerite sig omkring från det ena ansiktet till det andra, men alla sågo fullständigt oberörda ut, absolut ointresserade av denna lilla scen, en exakt upprepning av dussintals andra, som under den senaste timmen utspelats på samma plats.
— Hé la la! petite mère! sade ämbetsmannen i samma begabbande ton, som han hela tiden begagnat. Nå, ni tycks då riktigt förstå er på att sätta ihop näpna lögner — och så väl passande för tillfället sedan! Men olyckligtvis bar det hänt sig så, att medborgarinnan Désirée Candeille för en stund sedan stod just precis på samma fläck, där ni nu står, och med henne följde hennes kammarjungfru, Céline Dumont, och båda två blevo särskilt utpekade och anbefallda såsom fullt tillförlitliga personer av ingen mindre än medborgare Chauvelin i Välfärdsutskottet.
— Men jag försäkrar er, att det är något misstag, fortfor Marguerite i ivrigt övertalande ton. Det var den andra kvinnan, som ljög — jag har ju mitt pass här, och — —
— Nog om det här nu! avbröt karlen i befallande ton. Om allting är såsom ni säger, och om ni intet har att fördölja, så får ni fortsätta er resa i morgon, sedan ni har avlagt er förklaring inför medborgaren-guvernören. — Nästa passagerare — fort!
