Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

132

och vatten, vilja inte fängelsemyndigheterna ge oss stackars fångar några möjligheter till renlighet och prydlighet, och den gode Guden älskar en ren kropp likaväl som en ren själ. Men jag får inte fortsätta att prata så här, tillade han ivrigt. Jag är övertygad om att ni gärna vill stiga upp och uppfriska ert ansikte och era händer med litet vatten. Åh, ni skall få se, hur bra jag har tänkt ut det — jag behöver inte alls övervaka vad ni företar er, och när ni gör er lilla toalett, kan ni känna er som alldeles ensam — alldeles som om den gamle gubben inte funnes till.

Han började nu ordna och stöka i rummet och drog fram de med halmsitsar försedda, rankiga gamla stolarna mitt på golvet. Det fanns fyra sådana i cellen, och han byggde upp ett slags barrikad av dem på så sätt, att han placerade två bredvid varandra och två ovanpå dessa.

— Ni skall få se, mitt barn — ni skall få se! upprepade han emellanåt, under det han höll på med att bygga upp denna barrikad. Det var intet lätt arbete, ty han var liten, och hans händer darrade av en tydligen obetvinglig nervositet.

Marguerite satt lätt framåtlutad med hakan stödd mot handen, alltför förbryllad och orolig för att fatta humorn i denna löjliga situation. Hon förstod ingenting alls. Den gamle gubben hade av något ännu oförklarat skäl blivit satt till att vakta henne. Det var inte något ovanligt påhitt av de omänskliga uslingar, som vid denna tid styrde Frankrike, att de ökade fångenskapens lidande och kval för de fint bildade kvinnorna med den förolämpande pinan att aldrig en minut låta dem få vara ensamma.

Denna egendomliga form av tortyr, vilken var en uppfinning av varelser, som säkert blivit vansinniga av sin egen vilda grymhet, lät man just vid denna tid Frankrikes olyckliga avsatta drottning undergå. Marguerite hade, då hon befann sig långt borta i England, ryst av fasa, när hon hört talas därom, och i sitt hjärta hade hon, som varje renhjärtad kvinna den tiden gjor-