178
Han skrattade sitt vanliga egendomliga, själlösa skratt och tillade i urskuldande ton:
— Vare det långt ifrån mig att tillämpa någondera benämningen på er, sir … förbannat ohyfsat att kalla en annan person vid öknamn … just när han inte är riktigt sig själv, inte sant? Jag tror inte ni är riktigt er själv just nu … eller hur, monsieur Chaubertin … hm … förlåt, Chauvelin?
Han satt där helt lugn och obesvärad med sin ena hand vilande på det utsökt formade fästet på sin värja — Lorenzo Cencis värja — och den andra handen hållande upp en guldbågad lornjett, genom vilken han betraktade sin svurne fiende. Han var klädd liksom till bal, och ett oföränderligt älskvärt leende spelade kring hans fasta läppar.
Chauvelin hade tydligen för ögonblicket förlorat sin sinnesnärvaro.
Han tänkte icke ens på att kalla in sin utvalda vakt, så förbluffad och överraskad var han över detta oförutsedda tilltag av sir Percy.
Vid närmare eftertanke insåg han dock, att han borde varit beredd på att detta skulle kunna hända. Hade han icke själv låtit utroparen högljutt förkunna över hela staden, att om en viss kvinnlig fånge lyckades rymma ur Gayoles fästning, så skulle Boulognes hela arbetsföra befolkning få sota därför.
Så snart sir Percy trätt in genom stadens portar, hade han icke kunnat undgå att höra denna kungörelse och samtidigt erfara att den kvinnliga fånge, som var så dyrbar, var maka till den engelske spionen »Den Röda Nejlikan».
Var det för övrigt inte ett faktum att närhelst och varhelst »Den Röda Nejlikan» minst väntades, där uppenbarade han sig alltid? Och det var ju helt naturligt att han, när han väl fått veta att det var hans hustru, som satt fängslad i Cayoles fästning, skulle ströva omkring fängelset och gå och speja i allén, som löpte på de södra vallarnas krön och var tillgänglig för allmänheten.
