Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
179

Utan tvivel hade han hållit sig gömd mellan träden och kanske även hört något av det samtal, som han, Chauvelin, nyss fört med Collot.

Ja, det var ju så naturligt, så enkelt! Underligt att det kunde ha verkat så oväntat!

Rasande på sig själv för att han ett ögonblick visat sig vara överväldigad av bestörtning, gjorde han nu en våldsam ansträngning för att bemöta sin oförsynte fiende med samma kallblodighet, varav denne hade ett sådant outtömligt förråd.

Han gick långsamt fram mot fönstret, i det han tvang sina nerver till fullständigt lugn och sitt sinne till likgiltighet. Situationen hade upphört att förvåna honom. Han skarpa hjärna hade redan insett dess möjligheter och dess bistra humor, och han var fullt redo att njuta dessa tillfullo.

Sir Percy höll nu på att damma av sin rockärm med en spetskantad näsduk, men just som Chauvelin hade kommit nästan fram till honom, sträckte han ut sitt ena ben och vände spetsen av sin eleganta stövel mot ex-ambassadören.

— Kanske ni skulle ha lust att taga fast mig i benet, monsieur Chaubertin? sade han muntert. Det är säkrare än att hålla i axeln, och er utvalda vakt av sex stora, starka karlar kunna ju hålla i det andra benet … För all del, stirra inte på mig på det sättet! Jag svär på, att det är jag själv och inte min vålnad. Men om ni ännu tvivlar på att det är jag, så ber jag er att kalla på vakten — innan jag flyger bort igen hän mot den där nyckfulla månen …

— Åhnej, sir Percy, sade Chauvelin med stadig röst, Jag tror inte, att ni just nu ämnar ta till flykten. Ni önskar säkert språka med mig, eljest hade ni nog inte glort mig ett så oväntat besök.

— Nej, sir, luften är alldeles för tryckande för något långvarigt samtal … Jag gick och vankade här på vallarna och tänkte på vårt angenäma möte i morgon vid Angelus … Då fick jag syn på ljusskenet från