Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

180

fönstret här … Jag var rädd att jag hade gått vilse och klättrade upp i fönstret för att be om upplysningar.

— Om vägen till närmaste fängelsecell, sir Percy? frågade Chauvelin torrt.

— Vart som helst, där jag kan få sitta litet bekvämare än på det här förbaskade fönsterbrädet … Det är säkert mycket dammigt, och jag försäkrar att det är rysligt hårt …

— Jag förmodar, att ni har gjort min ämbetsbroder och mig den äran att lyssna på vårt samtal, sir Percy.

— Om det är så, att ni önskade tala om hemligheter … monsieur, hm … Chaubertin, så borde ni ha stängt det här fönstret … och spärrat av allén för obehöriga.

— Vad vi sade var ingen hemlighet, sir Percy. Det är känt över hela staden i kväll.

— Ja visst, så är det. Ni blottade bara er själs tankar för djävulen, vasa?

— Jag har också haft en liten konversation med lady Blakeney. Hörde ni något av det samtalet, sir?

Sir Percy tycktes ej ha hört denna fråga, ty han var fullständigt upptagen av att gnida bort en dammfläck från sin eleganta hatt.

— Sådana här hattar har man en riktig vurm för i England just nu, sade han i lätt konverserande ton, men deras tid är snart slut, tror ni inte det, monsieur? Då jag kommer tillbaka till staden skall jag ägna hela min uppfinningsförmåga åt att utfundera en ny huvudbonad …

— När tänker ni återvända till England, sir Percy? sporde Chauvelin sarkastiskt.

— Vid flodtiden i morgon kväll, monsieur, svarade Blakeney.

— I sällskap med lady Blakeney?

— Ja visst, sir — och med er också, om ni vill göra oss äran av ert sällskap.

— Om ni återvänder till England i morgon, sir Percy, fruktar jag, att lady Blakeney inte kan göra er sällskap.