184
nad som om han skämdes över att han förlorat sin självbehärskning.
Han slängde den lille fransmannen ifrån sig likt ett djur, som morrat åt honom. Därpå strök han med handen över sin panna.
— Nå, Gud förlåte mig, sade han med tillkämpat lugn. Jag hade så när förlorat humöret.
Chauvelin behövde ej lång tid för att återvinna fattningen. Han var en modig och oförskräckt man, och hans hat mot Blakeney var dessutom så starkt, att han i själva verket upphört att vara rädd för honom.
Nu ordnade han helt lugnt sin halsduk, gjorde en kraftansträngning för att återfå andan och sade därpå, så snart han överhuvudtaget kunde få fram ett ord:
— Och om ni också strypte mig, sir Percy, så skulle ni inte ha någon nytta därav. Det öde, som jag nyss har beskrivit, skulle då oåterkalleligt drabba lady Blakeney, ty hon är i vårt våld, och ingen av mina ämbetsbröder är hågad att erbjuda er den möjlighet till räddning, som jag är villig att skänka er.
Blakeney stod nu mitt i rummet, med händerna i byxfickorna och en min och hållning, som åter voro lugna och godmodiga och endast uttryckte högdragen självbehärskning och fullständig likgiltighet. Han gick tätt intill sin lille magre fiende, som stod där jublande, och tvang därigenom denne att se upp på honom.
— Åh, jaså, javisst, sade han i lätt ton, jag hade så när glömt det … ni talade om en uppgörelse … ett friköpande … min andel däri, eller hur? Är det mig ni vill ha? Vill ni se mig i ett av era fängelser i Paris? Jag försäkrar er, sir, att närvaron av druckna soldater visserligen skulle verka motbjudande på mig, men den skulle på intet sätt störa mitt sinneslugn.
— Det är jag alldeles säker på, sir Percy — och jag kan endast upprepa vad jag nyss hade äran att säga till lady Blakeney — jag eftersträvar ingalunda en så perfekt gentlemans död.
