— Underligt, monsieur, genmälde Blakeney med en anstrykning av sin vanliga nonchalans. Jag eftersträ- i allra högsta grad er död — alltid litet mindre ohyra på jorden … Men förlåt mig — jag avbröt er … Vill ni vara så älskvärd och fortsätta?
Chauvelin hade icke förändrat en min vid denna förolämpning. Hans motståndares hållning lämnade honom nu fullständigt likgiltig. Han hade sett den behärskade världsmannen, den elegante och kräsne snobben, gripen av överväldigande lidelse. Han hade sånär fått betala med sitt liv för glädjen att ha väckt det överlägsna, sömniga lejonet. I själva verket var han redo att smälta vilka förolämpningar som helst från sir Percy nu, eftersom dessa blott skulle vara ytterligare bevis för att engelsmannen ännu ej lyckats bemästra sin vrede.
— Jag skall försöka fatta mig kort, sir Percy, sade Chauvelin, i det han försökte härma sin motståndares nonchalanta sätt. Vill ni inte sitta ned? Vi måste försöka diskutera dessa angelägenheter som världsmän … För min del trivs jag bäst vid ett bord, överlastat med papper … Jag är ingen atlet, sir Percy … och tjänar mitt land med pennan hellre än med knytnävarna.
Medan han talade, hade han kommit fram till bordet och slog sig ånyo ned i den stol, där han tidigare suttit, medan han drömde de drömmar, som nu voro så nära sin uppfyllelse. Med en behagfull åtbörd pekade han på den andra lediga stolen, och Blakeney slog sig ned utan ett ord.
— Ah, sade Chauvelin med en suck av tillfredsställelse, jag märker att vi äro på god väg att förstå varandra rätt. Jag har alltid tyckt, att det har varit stor skada, att inte ni och jag på ett angenämt sätt ha kunnat dryfta vissa saker med varandra, sir Percy. Vad nu särskilt denna beklagansvärda plan med avseende på lady Blakeneys inspärrning beträffar, så hoppas jag ni tror mig, då jag säger er, att jag inte har någon del i de arrangemang, som ha gjorts för hennes fängelsevistelse i Paris. Mina kolleger ha arrangerat alltsam-
