Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
187

— Gör vad tusan ni helst behagar, sir, genmälde Blakeney, i det han sträckte ut sina långa ben, körde ned händerna i byxfickorna och beredde sig på att taga sig ännu en lur.

Chauvelin betraktade honom otåligt och i hög grad irriterad över vad han var fast övertygad om var idel spel från Blakeneys sida och undrade vad han borde företaga sig. Ehuru han brann av otålighet att få framlägga villkoren för den planerade uppgörelsen framför denne man, skulle han föredragit att bli utfrågad, att få framlägga sitt »antingen — eller» med anslående stränghet och bestämdhet i stället för att på detta sätt behöva tilltvinga sig initiativet i denna diskussion, där han borde varit lugn och likgiltig, medan hans motståndare borde varit nervös och orolig.

Sir Percys uppförande hade emellertid bragt honom ur den rätta stämningen. En anstrykning av löjlighet hade kastats över denna spännande och viktiga stund. Det kändes fruktansvärt bittert för ex-diplomatens stolthet att det med denne gäckande motståndare, trots att han själv alltid var beredd på varje eventualitet, ständigt var det oförutsedda, som inträffade.

Efter ett ögonblicks begrundan beslöt han sig för ett nytt sätt att behandla saken. Han reste sig och gick genom rummet, medan han såvitt möjligt höll ett öga på sir Percy. Denne satt emellertid helt lugnt och sov och gjorde sig tydligen ingen brådska med att röra sig. När Chauvelin kom fram till dörren, öppnade han den ljudlöst och viskade hastigt till anföraren för vakten utanför:

— Fången i nummer 6! Låt två man av ert folk genast föra henne tillbaka hit till mig.