Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

192

skola delgivas Eder, har jag den äran, medborgare, att förbliva Eder ödmjuke och lydige tjänare.»

När Chauvelin slutat uppläsandet av detta brev, vek han lugnt ihop papperet, och först därefter blickade han upp på de båda — mannen och kvinnan framför sig.

Marguerite satt mycket rak med högt lyftat huvud, mycket blek och med händerna hårt hopknäppta i knäet.

Hon hade ej rört sig, under det Chauvelin läst upp den skändliga skrivelse, varmed hans avsikt var att brännmärka en hederlig man med skammens och vanärans outplånliga fläck. Då hon hört de första orden, hade hon kastat en snabb och frågande blick på sin man, men han stod ett stycke ifrån henne utanför den ljuskrets, som bildades av de brinnande talgljusens fladdrande, gula sken. Orörlig som en staty stod han där i sin vanliga ställning med benen utspärrade och händerna i byxfickorna.

Hon kunde ej se hans ansikte.

Vilka känslor hon än månde ha hyst med avseende på detta brev, då dess mening så småningom började bliva klar för hennes trötta hjärna, ett var hon dock övertygad om, och det var, att Percy aldrig för en minut kunde drömma om att köpa sitt liv — nej, icke ens hennes liv — till ett sådant pris. Hon skulle dock gärna velat, att han givit henne något tecken, någon blick, som kunnat tjäna henne till ledning för hennes handlingssätt under den närmaste stunden.

Men som han varken gav henne en blick eller ett tecken av något slag, fann hon bäst att antaga en hållning av tyst förakt.

Innan Chauvelins ögon ens hunnit blicka från det ena ansiktet till det andra, hördes ett muntert och långt utdraget skratt, som gav eko i det dystra rummet.

Med tillbakakastat huvud stod sir Percy där och skrattade av hjärtans grund.